Vafalls

2. Dustin Hoffman & Peter O'Toole

3. Kanye West & Amber Rose

Går ICKE bra, det här med maten och morgonillamåendet! Nu händer det till och med att jag spyr upp frukosten, inte alls med flit självklart. Vet inte varför det blir så. Imorse gjorde jag det igen. Kväljningar och konvulsioner över handfatet, och lite brödblandat spott som kom upp. Kräktes ju inte upp mitt innanmäte precis, men ändå jobbigt. Känner mig verkligen som ett bulimioffer också när jag kommer ut blek och med rinnande näsa. Även fast det är ofrivilligt.

Jag har fått seriösa problem med att äta lunch. Så fort jag har ätit några tuggor blir jag jätteäcklad, är tvungen att gömma ansiktet i händerna, lägga mig på soffan eller något. Måste lägga undan maten. Tänker att jag ska vänta lite och äta mer sen, men när jag reser mig upp och bara tänker på mat blir jag illamående. Har varit såhär i flera dagar. Inget problem med middagen, bara det här.

Jag fattar inte varför jag är så blödig idag. Först stod det om Amy Winehouse i tidningen, det var en liten bild på hennes rödgråtna föräldrar och jag fick tårar i ögonen. Sedan läste Evanna Lynchs (Luna Lovegood-aktrisen) hyllning till Luna när flickebarnet låg på sjukhus för anorexia och då började jag också nästan gråta. Klockan är bara halv tre vad är det här!!!

• Läst två noveller i Alice Munro-boken (imorgon läser jag klart den)
• Bytt batteri i brandlarmet
• Sminkat mig lagom pundigt
• Lyssnat på gammal lo-fi
• Ätit nudlar
• Druckit tre koppar kaffe
• Sett klart 3 kvinnor
• Skrivit en löjlig motivation till varför just jag ska få en bärbar dator av CSN. Hoppas att det inte är så många som deltar i de där tävlingarna.

5/2-11: I ett bands shoutbox på Last.fm skrev jag: ”the most closeted homosexual band i’ve ever come across”. Har ingen aning om vad som menas med det.

11/2-11: J smsade och ville att jag skulle ta med datorn till skolan och jag sa ”Okej!”. Det här hände i verkligheten. Sedan drömde jag att det kom ett sms från J klockan 00:02 där det stod: ”leker att du bryr dig”. Tänkte svara ”eh ursäkta??” men sen vaknade jag. Hon har dock rätt.

Eller nja, först chockerande, sen skojig, sen tragisk... Det är att minnas något väldigt tydligt och tänka att det kanske hände i förrgår, men sen få berättat för sig att det hände för två veckor sen. Eller i ett större perspektiv: träffa på en gammal bekant och ba "men SHIIIIT det känns som det var IGÅR asså!!" och den ba "ehee hej *har hänt en massa i mitt liv* *kommer knappt ihåg nåt om dig*".

Story of my life. Nu måste jag sova. Men jag är typ inte trött? Har vaknat och somnat ungefär samma tider ända sen jag tog studenten. Det får inte förändras. Vill inte få några crazy vanor.

Mest av allt är jag rädd för plötslig insikt. Att vakna ur min slummer... öhh. Är för sent för att jag ska orka laborera mer om detta, men jag kom bara på det. Att det är min största rädsla: plötslig insikt.

Så länge jag kan minnas har jag spenderat helgkvällar med att sitta som "visa som offline" på MSN, hållt mig från att logga in på Facebook eller andra communities, undvikit att gå in på sidor där det står när jag senast besökte eller var inloggad. Allt för att ge sken av att jag gör något. I verkligheten sitter jag ju i sängen och kollar på Never Mind the Buzzcocks, Flight of the Conchords, The Mighty Boosh, Queer As Folk, Community, eller vad som nu har roat mig genom åren. Har lagom trevligt, dock ensam och det ska man ju inte vara. Så jag gömmer mig lite, och efter några timmar kan jag tillåta mig att börja scrobbla på last.fm igen för då finns det ju ändå ett litet hål där som inte säger något men ändå gör det, sommaren -66, en vit fläck på kartan. Något roligt måste ju ha hänt.

Okej min nya favoritbild eller. Alain Delon aka snygg fransman & Al Pacino, typ min favoritskådis förenas i en FETT HET BILD. Aooaooaaa.

Asch, vet inte vad jag ska skriva. Det är inte som att jag inte har roliga idéer, men det är bara så att om man aldrig tänker på bloggen så tänker man inte på vad man ska skriva i den. Och varför tänker jag inte på bloggen, är det för att jag plötsligt har fått feta livet med umgänge och ärenden varje dag? Nej, så är det inte. Vad jag gör dock:

1. Spelar väldigt mycket Civilization, och det verkar som att jag äntligen har fått kontroll över level 5, vilket är... King? Så många gånger jag har blivit erövrad på en stad, tomt stängt ner spelet utan att spara, tänkt att jag aldrig ska köra igen. Men så har jag gjort det och äntligen vinner jag, även fast det är svårt. Underbart.

2. Lyssnar på Weezer som fan vilket inte på långa vägar är lika coolt som Pavement och Pixies, väl?

3. Kollade i ungefär en vecka på tyska Big Brother för att bli bättre på tyska helt enkelt. Det var jättesvårt och jag förstod knappt någonting. Det enda jag lärde mig var "schwul" som betyder "gay". Tror inte att jag kommer att fortsätta.

4. Har kollat tre gånger på klippet där BB-Martin blir överraskad av sin syster. För det är så jävla sorgligt och fint och jag dör inombords!!

Så var skivan äntligen över. Den enorma mängd ångest jag har haft över den, och så gick det på sämsta tänkbara sätt bara att det sättet inte alls var så farligt. Jag hade inte bjudit någon, men det var knappast någon som märkte eller brydde sig. Jag drack lite, människor ställde sig framför mig och hoppade för att visa att jag skulle göra samma sak. Kunde inte riktigt gå eftersom det fortfarande var lärare kvar och det var fullt med nya människor vid entrén. Men plötsligt var lärarna borta och det var tomt vid entrén, så jag smög dit och fixade fram min jacka. Och åh TRIUMFEN när jag slank förbi alla fuldansande och feströkande människor, ut på de tomma gatorna, bort från fucking Mikrofonkåt och till Reigning Sound. Triumfen!!! Kanske borde skämts eller något, men jag mådde bättre än någonsin.

Det var inte särskilt roligt alltså. Men det viktiga är inte om det är roligt eller tråkigt, det viktiga är att vara där och att det inte är fruktansvärt plågsamt. Samma sak med skolan. Det spelar ingen roll om jag har astråkigt, gör dåligt ifrån mig, hatar alla - det viktiga är att jag "får närvaro". En grön bock vid mitt namn. Nu är det över och det allra bästa är att jag aldrig mer kommer att känna mig ledsen och avundsjuk när folk säger att de ska "ut och dansa". Lol.